Upphängningsisolatorer används i stor utsträckning vid isolering och mekanisk fixering av högspänningsledningar. Upphängningsisolatorer kan delas in i skivformade upphängningsisolatorer och stavformade upphängningsisolatorer. Diskupphängningsisolator är den mest använda isolatorn för transmissionsledningar. Stångformade upphängningsisolatorer har använts i stor utsträckning i Tyskland och andra länder.
Upphängningsisolatorer består av ett antal porslinsskivor sammankopplade i ett snöre genom metalllänkar. Ledarna bärs av den nedersta isolatorn, medan den övre isolatorn är fäst vid tornets tvärarm. En enda isolatorporslinsskiva kan appliceras på lågspänningsledningar, medan flera isolatorporslinsskivor anslutna i serie kan appliceras på högre spänningar. Till exempel kan sex 11kv isolatorporslinskivor kopplade i serie användas i 66kv transmissions- och distributionsledningar.
Fördelar med upphängningsisolatorer:
1) Varje upphängningsskiva är designad med en märkspänning på 11KV (högre märkspänning är 15KV), så genom att använda olika antal skivor kan upphängningssträngen göras lämplig för alla spänningsnivåer.
2) När någon skivisolator i upphängningsisolatorsträngen är skadad kan underhållsarbetare snabbt byta ut den skadade isolatorn.
3) Eftersom ledningarna är upphängda på flexibla upphängningsisolatorsträngar är den mekaniska belastningen på upphängningsisolatorerna mindre.
4) Eftersom den strömförande ledaren bärs av den nedersta isolatorn, är höjden på ledarens placering alltid mindre än den totala höjden på den bärande strukturen. Därför är konduktören säkrare.
Nackdelar med upphängningsisolatorer:
1) Upphängningsisolatorsträngar är dyrare än stift- och stolpisolatorer.
2) Jämfört med stiftisolatorer eller stolpisolatorer kräver upphängningsisolatorsträngar större stödutrymme för att upprätthålla markfrigången för strömledaren.
3) Ledarnas fria svängomfång i upphängningsisoleringssystemet är stort, så ett stort avstånd bör lämnas mellan ledarna.
